Skrämmande siffror

Upprinnelsen till Tessans öde i "14 år till salu" är en våldtäkt, som Niklas - den "trevlige och snälle" killen i skolan utsätter henne för. Tessan polisanmäler aldrig. Tycker inte att det är någon idé. Och faktum är att fler resonerar som hon. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) uppskattar man utifrån tidigare forskning att endast 20 procent av alla våldtäkter anmäls. Skulle denna siffra vara korrekt skulle det utifrån nuvarande statistik betyda att det begås 10 000-15 000 våldtäkter varje år i Sverige.
BRÅ beräknar att 60 procent av alla anmälda våldtäkter aldrig klaras upp (då räknar man även in fall där det inte gått att styrka brott bland de uppklarade brotten, något som benämns tekniskt uppklarade brott).

Vi får verkligen hoppas att det blir ändring på det under 2009.

En väg till hjälp

För en vecka sedan delade jag föredragsscen med Åsa Witowski, verksamhetschef för kvinnofridsmottagningen på Akademiska sjukhuset, i Uppsala. Eftersom jag har förstått att några med lika svart bakgrund som Tessan läser den här bloggen ville jag bara påminna om att det GÅR att få hjälp. Det FINNS människor som kan ställa upp för dig.

Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50, är en nationell stödtelefon för kvinnor som upplevt hot och våld. Den är bemannad dygnet runt och drivs på uppdrag av regeringen. De som svarar är socionomer eller sjuksköterskor med vana att möta människor i kris eller i svåra livssituationer, alla har tystnadsplikt. Uppgiften är att lyssna och ge professionellt stöd.

Våga söka.
Det finns bra människor som både vill och orkar lyssna.

Götet-tips

Bokmässans mat kan vara lite sisådär - om man inte lyckas få bord på hotell Gothias Heaven 23 eller IlContro (där det är väldigt kändistätt). På fredagskvällen styrde vi därför matkosan mot en helt fantastisk liten tapasrestaurang på Övre Husargatan; Vino Tapas.
When in Gothenburg - try it!
Vi fyllde bordet med tapas och är nästan mätta fortfarande.

Recension i tidningen Dagen

Han kallar sig ”Villig man”, ”Sexy man” eller ”Kåtbock”.
På nätet är han ute och jagar unga flickor. I verkligheten är han kanske familjefar, kör Volvo V40, och handlar mat på Ica där du eller jag kan stöta ihop med honom. Tessan som är 14 år och bor i ett radhus i en mindre svensk stad, är en av de småtjejer som har blivit köpt av de här männen. I ”14 år till salu” berättar hon sin historia. Det är en berättelse om en tjej som har en ganska vanlig uppväxt. Hon älskar hästar och
djur, och drömmer om att starta ett hunddagis.
Så kommer ödesdagen när hon blir våldtagen av en jämnårig kille. Hon vågar inte berätta om detta för någon, utan vänder allt inåt.
Självbilden rasar och när kompisen föreslår att de ska börja
sälja sig på nätet hoppar hon på.
Det är en gripande, stark och förfärlig berättelse som journalisten Caroline Engvall ger oss i boken. Jag tror att många är ovetande om denna typ av barnprostitution,
och att den förekommer mitt ibland oss.
Ingen runt Tessan verkar förstå att något är på tok, även om det finns en och annan lärare som ser att hon inte mår bra. Men de flesta nöjer sig med att fråga henne hur hon egentligen mår.
Boken blir en brinnande appell till oss alla att våga lägga oss i. Att våga fråga en gång till. För genom att ingen vuxen ingriper, dras Tessan allt djupare ner, och hamnar till sist i händerna på män som betraktar henne som en vara. Som tar med sig kompisar. Som slår och förnedrar henne. Det är förfärlig läsning.
Det finns mycket som är bra och starkt i Tessans berättelse, jag tycker att hon har en stark språklig begåvning och gestaltningsförmåga. Men emellanåt känns det som att det fattas bitar. Vad är det som driver henne att gång på gång ta nya kontakter, även när hon flyttat
för att komma bort, eller när hon till sist hamnar i fosterfamilj? Det handlar inte om pengar,
för efter ett tag vill hon inte ens ha betalt. Själv skriver Tessan att det är samma mekanismer som är i gång som när man skär sig i armarna. Liknelsen håller säkert. Men av vad jag har läst om flickor som skadar sig, så uppstår i stunden när smärtan kommer, också en känsla av befrielse. Här finns ingenting sådant. Samlagen är skildrade som smutsiga och glädjelösa,
vilket de förstås är. Men vad är det då som gör att Tessan fortsätter? Vid något tillfälle talar hon om att hon får bekräftelse. Här hade jag gärna sett att Caroline Engvall hade gått lite djupare i sitt arbete som intervjuare. Men det är ingen stor anmärkning, som helhet tycker jag att
detta är ett starkt och viktigt dokument, och det är också dramatiskt och gripande att läsa om Tessan och hennes öde.
Och till sist är det viktigt att poängtera att även om så Sveriges alla tonårsflickor skulle gå ut med en jätteannons på nätet, så är varje man som svarar ett generalkräk. Skulden för att förgripa sig på ett barn kan aldrig läggas på barnet, oavsett hur ”lockande” barnet
framställt sig självt.
Efter att ha läst boken är jag både tagen, rasande och chockad. Jag hoppas att fler kommer att
känna likadant.

Signeringsensamhet

Tillbaka till bokmässan i Göteborg, som ägde rum förra helgen.
Det var fantastiskt och kul på alla sätt och vis - men också nytt och läskigt. Som det här med boksignering, till exempel. För medan köerna snirklar sig hundrameterslånga till författare som Martina Haag och Mark Levengood kan man som debutförfattare känna sig lite ensam när man sitter och pratar rakt ut i ett folkhav som myllrar förbi.
Min vän och författarkollega Linda beskriver känslan väldigt bra på sin blogg.
Läs gärna här.

Som tur var minglade folk flitigt förbi förlagets monter - tack alla ni som kom fram och pratade.
Det fick en liten debutant att känna sig mindre ensam.

Andra upplagan på G!

Idag är vi väldigt glada att kunna meddela att första upplagan av "14 år till salu" är slut.
Nu trycker förlaget andra upplagan - allt för att fler ska kunna ta del av Tessans viktiga historia.

I sällskap av Mankell

14 år till salu på första sidan på Internetbokklubbens sajt.
Tillsammans med Mankell och Alexander McCall Smith.
Inget dåligt sällskap.
Hurra!