torsdag 11 september 2008

Tessan om uppmärksamheten

"14 år till salu" väcker större uppmärksamhet än vad vi någonsin hade kunnat tro. Debatten är i fullt gång och ämnet lyfts upp i ljuset. Även om det fortfarande känns minst sagt konstigt att läsa artiklar, debattinlägg och bloggar om ens egen historia och den problematik man själv har levt i så kan jag inte annat än att glädjas över allt som skrivs och sägs.

Mitt mål med boken var att kunna hjälpa andra. Med den debatt som nu pågår känns det fullt möjligt att göra detta. Vi måste lära oss att fånga upp barn och unga tidigare, att sätta in resurser för att förhindra att det går så långt och ha kunskap nog för att kunna hitta dessa pojkar och flickor som redan är där och hjälpa dem tillbaka till en vardag utan destruktivitet.För att komma vidare fungerar det inte att man är tyst och sopar allting under mattan, det måste pratas, diskuteras och skrivas för att kunna skapa förändring.

Att vår bok och allt som skrivs om den hjälper till att uppmärksamma problematiken gör att målet att få ut något gott av allting har uppfyllts. Och det gör att min historia inte känns riktigt lika "onödig".

/Tessan

4 kommentarer:

Bengt sa...

Din historia är inte ”onödig”! Och jag är övertygad om att den uppmärksammas. Med detta sagt vill jag också påstå att barn och ungdomar med liknande problem faktiskt ofta uppmärksammas av föräldrar, skola, kompisar och socialtjänsten. Problemet jag upplever är att man låter problemet skena iväg, förstår inte vidden, och ingriper för sent, och man vill ofta gärna prova insatser på hemmaplan när det ibland är där, som Tessan säger, kärnan till problemet finns. Och visst fungerar sådana insatser ibland också. Men det går ofta för långt innan man gör något åt problemet att socialtjänstens sista alternativ är att placera ungdomen i ett HVB-hem eller familjehem men dessa placeringar avslutas ofta i förtid av en eller annan anledning och ungdomen flyttas tillbaka hem. Jag har kommit i kontakt med flera ungdomar med liknande problem som socialtjänsten har placerat i ett akut skede, bara för att efter på tok för kort tid, säga upp denna placering. Anledningar till dessa uppsägningar, från socialtjänstens sida, är ofta att ungdomen inte ”vill” (frivillig placering) och man inte tycker att det ”är läge” för ett LVU, föräldrar som inte inser problemet och vill att ungdomen flyttar hem (vilken förälder vill inte det?) men ofta är det en kostnadsfråga, kommunen tycker att det är för dyrt. Men som jag började, jag är övertygad att din historia uppmärksammas. Det är inte ofta personer, och då menar jag även personer inom socialtjänsten och vården, får läsa en sann historia som berättats av en faktisk människa flera år efter berättelsen utspelade sig. Och jag tror att mycket gott kan komma att ske för barn och ungdomar i liknande situationer om berörda personer inom socialtjänsten och vården läser denna berättelse och inte tar för ”lättvindigt” på liknande problem när de ställs inför sådana.

”Bengt”

Anonym sa...

Visst har du rätt Bengt- även om jag inte riktigt håller med om att dessa problem uppmärksammans av de vuxna runt om i den mån som det bör göras.
Många historier som jag fått ta del av säger tyvärr tvärtom, det hinner ofta gå ganska långt innan någon inser hur det faktiskt är.
Sen håller jag med dig om att man ingriper för sent (kanske för att många är väldigt duktiga på att dölja vad som sker?) och att kunskapen om hur man bör handskas med ungdomar med dessa, och liknande problem, är alldeles för liten.

Att socialtjänsten avbryter behandling i ett för tidigt skede är tyvärr ingen nyhet. Likaså är uppföljningen alldeles för dålig. I mitt fall så hörde jag inte från socialtjänsten en endaste gång efter utskrivningen, vilket jag nu i efterhand tycker är väldigt väldigt dåligt.
Man går inte från att ha någon placerad på ett hvb hem till att släppa denna helt och hållet när placeringen är avslutad.

Tack för dina tankar och erfarenheter!

Anonym sa...

och så måste jag tillägga att din tro på att boken kan tillföra något gott värmer!

Bengt sa...

Vi kommer in ganska sent i vårdkedjan och får kanske därför se ett flertal ungdomar med liknande problem och det är nog för att dessa förfrågningar är kanaliserade till oss. Men dessa är ju med stor sannolikhet bara toppen på ett isberg och mitt ordval var väl inte så lyckat, ”ofta” ska nog vara ”ibland” för mörkertalet är nog stort.

”Bengt”