Han kallar sig ”Villig man”, ”Sexy man” eller ”Kåtbock”.
På nätet är han ute och jagar unga flickor. I verkligheten är han kanske familjefar, kör Volvo V40, och handlar mat på Ica där du eller jag kan stöta ihop med honom. Tessan som är 14 år och bor i ett radhus i en mindre svensk stad, är en av de småtjejer som har blivit köpt av de här männen. I ”14 år till salu” berättar hon sin historia. Det är en berättelse om en tjej som har en ganska vanlig uppväxt. Hon älskar hästar och
djur, och drömmer om att starta ett hunddagis.
Så kommer ödesdagen när hon blir våldtagen av en jämnårig kille. Hon vågar inte berätta om detta för någon, utan vänder allt inåt.
Självbilden rasar och när kompisen föreslår att de ska börja
sälja sig på nätet hoppar hon på.
Det är en gripande, stark och förfärlig berättelse som journalisten Caroline Engvall ger oss i boken. Jag tror att många är ovetande om denna typ av barnprostitution,
och att den förekommer mitt ibland oss.
Ingen runt Tessan verkar förstå att något är på tok, även om det finns en och annan lärare som ser att hon inte mår bra. Men de flesta nöjer sig med att fråga henne hur hon egentligen mår.
Boken blir en brinnande appell till oss alla att våga lägga oss i. Att våga fråga en gång till. För genom att ingen vuxen ingriper, dras Tessan allt djupare ner, och hamnar till sist i händerna på män som betraktar henne som en vara. Som tar med sig kompisar. Som slår och förnedrar henne. Det är förfärlig läsning.
Det finns mycket som är bra och starkt i Tessans berättelse, jag tycker att hon har en stark språklig begåvning och gestaltningsförmåga. Men emellanåt känns det som att det fattas bitar. Vad är det som driver henne att gång på gång ta nya kontakter, även när hon flyttat
för att komma bort, eller när hon till sist hamnar i fosterfamilj? Det handlar inte om pengar,
för efter ett tag vill hon inte ens ha betalt. Själv skriver Tessan att det är samma mekanismer som är i gång som när man skär sig i armarna. Liknelsen håller säkert. Men av vad jag har läst om flickor som skadar sig, så uppstår i stunden när smärtan kommer, också en känsla av befrielse. Här finns ingenting sådant. Samlagen är skildrade som smutsiga och glädjelösa,
vilket de förstås är. Men vad är det då som gör att Tessan fortsätter? Vid något tillfälle talar hon om att hon får bekräftelse. Här hade jag gärna sett att Caroline Engvall hade gått lite djupare i sitt arbete som intervjuare. Men det är ingen stor anmärkning, som helhet tycker jag att
detta är ett starkt och viktigt dokument, och det är också dramatiskt och gripande att läsa om Tessan och hennes öde.
Och till sist är det viktigt att poängtera att även om så Sveriges alla tonårsflickor skulle gå ut med en jätteannons på nätet, så är varje man som svarar ett generalkräk. Skulden för att förgripa sig på ett barn kan aldrig läggas på barnet, oavsett hur ”lockande” barnet
framställt sig självt.
Efter att ha läst boken är jag både tagen, rasande och chockad. Jag hoppas att fler kommer att
känna likadant.
På nätet är han ute och jagar unga flickor. I verkligheten är han kanske familjefar, kör Volvo V40, och handlar mat på Ica där du eller jag kan stöta ihop med honom. Tessan som är 14 år och bor i ett radhus i en mindre svensk stad, är en av de småtjejer som har blivit köpt av de här männen. I ”14 år till salu” berättar hon sin historia. Det är en berättelse om en tjej som har en ganska vanlig uppväxt. Hon älskar hästar och
djur, och drömmer om att starta ett hunddagis.
Så kommer ödesdagen när hon blir våldtagen av en jämnårig kille. Hon vågar inte berätta om detta för någon, utan vänder allt inåt.
Självbilden rasar och när kompisen föreslår att de ska börja
sälja sig på nätet hoppar hon på.
Det är en gripande, stark och förfärlig berättelse som journalisten Caroline Engvall ger oss i boken. Jag tror att många är ovetande om denna typ av barnprostitution,
och att den förekommer mitt ibland oss.
Ingen runt Tessan verkar förstå att något är på tok, även om det finns en och annan lärare som ser att hon inte mår bra. Men de flesta nöjer sig med att fråga henne hur hon egentligen mår.
Boken blir en brinnande appell till oss alla att våga lägga oss i. Att våga fråga en gång till. För genom att ingen vuxen ingriper, dras Tessan allt djupare ner, och hamnar till sist i händerna på män som betraktar henne som en vara. Som tar med sig kompisar. Som slår och förnedrar henne. Det är förfärlig läsning.
Det finns mycket som är bra och starkt i Tessans berättelse, jag tycker att hon har en stark språklig begåvning och gestaltningsförmåga. Men emellanåt känns det som att det fattas bitar. Vad är det som driver henne att gång på gång ta nya kontakter, även när hon flyttat
för att komma bort, eller när hon till sist hamnar i fosterfamilj? Det handlar inte om pengar,
för efter ett tag vill hon inte ens ha betalt. Själv skriver Tessan att det är samma mekanismer som är i gång som när man skär sig i armarna. Liknelsen håller säkert. Men av vad jag har läst om flickor som skadar sig, så uppstår i stunden när smärtan kommer, också en känsla av befrielse. Här finns ingenting sådant. Samlagen är skildrade som smutsiga och glädjelösa,
vilket de förstås är. Men vad är det då som gör att Tessan fortsätter? Vid något tillfälle talar hon om att hon får bekräftelse. Här hade jag gärna sett att Caroline Engvall hade gått lite djupare i sitt arbete som intervjuare. Men det är ingen stor anmärkning, som helhet tycker jag att
detta är ett starkt och viktigt dokument, och det är också dramatiskt och gripande att läsa om Tessan och hennes öde.
Och till sist är det viktigt att poängtera att även om så Sveriges alla tonårsflickor skulle gå ut med en jätteannons på nätet, så är varje man som svarar ett generalkräk. Skulden för att förgripa sig på ett barn kan aldrig läggas på barnet, oavsett hur ”lockande” barnet
framställt sig självt.
Efter att ha läst boken är jag både tagen, rasande och chockad. Jag hoppas att fler kommer att
känna likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar