Jag har funderat lite på Carolines fråga om hat. Försökt känna efter, långt där inne. Nej. Jag hatar inte. Och har nog aldrig heller gjort. Jag har varit arg, arg för åren jag förlorade. Arg för att min tonårstid inte blev som de flesta andras. När man fyller 18 brukar de flesta fira med sina vänner och göra sin krogpremiär. Min 18års dag firades på ungdomshemmet. Långt ifrån de vänner jag ville vara hos .Då var jag arg, fast egentligen mer ledsen. Att hata ger ingenting. Hade jag hatat mer tidigare så hade jag kanske inte lagt så mycket skuld och skam på mig själv. På det sättet kan kanske hat vara bra, en period.
Men att fastna i hat är inte nyttigt, det är jag övertygad om. Den enda som lider av det är man själv. Mats, Niklas eller de andra skulle inte lida av att jag hatade. Det skulle tvärtom kännas som att de vann, att de fortfarande styrde över en del av mig.
Idag låter jag inte dem ta någon energi ifrån mig. Jag ödslar ingen kraft till att hata. För mig existerar dom oftast inte.Och när dom ibland gör det, när tankarna vandrar tillbaka, så är det mer en känsla av sorg. Inte för deras skull, utan för min. För vad dom tog ifrån mig.
Men jag klarade mig, jag mår bra idag och det är det jag vill fokusera på nu.
/Tessan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej , jag har precis läst ut boken.. tog mig tre långa nätter av jätte mycket läsande och näsdukar till att tårka mina tårar.. den var helt otrolig jag kunde inte slita mig. Det var så hämskt. Jag är helt kär i boken och har rekomenderat den till alla mina vänner... Det hämska var att tessan har blivit utsatt av detta IRL och inte bara hon utan tusentals andra flickor/kvinnor. Boken kommer nog hjälpa många utsatta att söka hjälp.
TACK för att ni skrev denna boken.
// En berörd Hebybo
Skicka en kommentar