Tessan om bokresan

Carolines och min bokresa har sett väldigt olika ut.
Medan hennes mer handlade om själva skrivandet handlade min resa om att gå tillbaka i tiden, minnas och försöka lägga pussel.I början var jag rädd för hur det skulle påverka mig. Skulle det bli alldeles för tungt för att orka bära? Var det dumt att börja gräva i allt, nu när livet äntligen var riktigt bra?Skulle jag orka både skola och det här samtidigt?

För att kunna fatta beslutet att verkligen göra en bok satte jag och min sambo oss bilen och åkte de där 75 milen upp till staden i norrland där jag tidigare hade bott, första besök sen den dagen jag hämtade min saker från familjehemmet. Staden jag sen dess alltid längtat till men varit rädd för att återse.Jag hade målat upp en bild av hur det skulle vara och kännas, men när vi kom fram var det bara en vanlig stad. Efter att ha besökt min fd psykolog och fått prata i ett par timmar tog jag beslutet att låta skolan få komma lite i andra hand, av den anledning att skolan alltid skulle finnas kvar och kunna gå att ta upp igen längre fram.
Boken var något jag behövde få göra. När jag började grävandet så var en del minnen alldeles klara, andra var ett enda virrvarr av lösryckta händelser och känslor omöjliga att sätta in i något sammanhang eller någon slags tidsföljd. Att gå igenom dessa bit för bit, damma av alla detaljer och tankar och låta dem komma upp i medvetandet igen var inte riktigt lika skrämmande som väntat, utan ganska så skönt. Varje litet ord helade och det som förut varit en hemlighet var helt plötsligt något som snart vem som helst skulle kunna få ta del av. Det sista uns av skam försvann i takt med ett hemligheten upplöstes.
För mig handlade det aldrig om "bara en bok", utan om mitt liv och jag är glad att jag hoppade på tåget när möjligheten kom.
/Tessan