Varför just Tessan?

När vi träffades första gången var hon en späd 16-åring som skulle börja gymnasiet. Året var 2001. Tessan bodde i en liten mellansvensk stad, hade stabila hemförhållanden, hade egentligen ”allt”, men ändå hade hon redan sålt sex till män i två år.
Vi satt vid ett fönsterbord på den lokala pizzerian, det luktade konservsvamp och flottig skinka medan Tessan berättade om allt männen gjorde med henne. Svettiga lakan, trasiga glasflaskor, galgar, fula ord, rollspel, gruppsex och sedan? Kanske en femhundring som
tack.
På sin höjd.
Fast en del hade redan då slutat betala henne.
För Tessan spelade det ingen roll. Hon ville inte ha pengarna. Fick hon något gick hon ut i skogen och brände upp sedlarna. De var smutsiga.
Jag bar med mig Tessan i hjärtat under en lång tid framöver. När hon flyttade till isigaste Norrland bytte hon telefonnummer och vi tappade kontakten.
Det skulle dröja ytterligare fyra år innan mejlet kom.
”Kommer du ihåg mig?”
Svaret var självklart. Tessan gick inte att glömma. Så många gånger hade jag undrat hur det hade gått för henne. Var hon var nu. Levande? Död? Om jag hade fått gissa skulle svaret helt klart ha blivit det senare.
Istället är Tessan nu en frisk 23-åring med pojkvän, lägenhet och två hundar. Hon bor kvar i samma lilla stad i östra mellansverige, möter torskarna på Ica var och varannan dag.
Och hon säger:
”Idag är de räddare för mig än vad jag är för dem. Det är min lilla hämnd. Jag ska minsann inte behöva flytta någonstans om jag inte vill.”