Tessans egna ord om Aftonbladet

I söndags var det dags.
Den första tidningsartikeln om boken.
Jag skyndade till affären på lunchen, åkte hem, slog upp tidningen och såg mig. Även om artikeln var väldigt välskriven och bra, så känns det givetvis konstigt att se sig själv på ett helt uppslag i en av landets största kvällstidningar.
Historien som idag inte tar någon plats i mitt liv tränger sig in och känslor från förr virrar någonstans där långt bakom ögonlocken.Tänk om någon ser att det är jag? Tänk om någon förstår? Instinkten att vilja fly gör sig påmind. Gömma sig, tills artikeln är bortglömd. Tills boken är bortglömd.
Men jag stannar. Pratar med mamma. Gråter en stund i min sambos trygga famn. Drar fingrarna genom Alfons päls och inser att det inte är jag som ska fly. Det är inte jag som ska skämmas. Om någon förstår att det är jag, vad gör det? Jag har bestämt mig för att lägga skammen där den hör hemma, hos de vuxna som utnyttjade det barn jag var.
Jag kunde inte stå upp för det barnet då, men jag kan det idag, och det gör jag inte genom att fly, genom att vara tyst och låtsas som om ingenting har hänt. Boken rör ett ämne som det måste vågas pratas om. För att förhindra att det kanske sker igen, för att kanske kunna göra skillnad för iallafall ett barn där ute i samhället.
Och då kan vi inte vara tysta.

/Tessan