måndag 11 augusti 2008

Tessans drivkraft

Idag har många bloggat om Tessan och hennes liv. The word is out. Här är Tessans egna ord - "därför ville jag berätta min historia".

I juli 2007 fick jag frågan om jag ville skriva en bok tillsammans med skribenten Caroline Engvall, en bok om min tonårstid och mitt liv som prostituerad. De senaste åren har jag känt att jag inte längre vill vara tyst. Jag vill berätta min historia, jag vill inte längre låta den vara
en hemlighet som inte får kläs i ord.
Att se sitt eget liv i ord var skrämmande i början. Att lämna ut sig så totalt och veta att alla nu har möjlighet att ta del av mitt allra innersta har periodvis fått mig att vilja göra som förut, fly från det som skrämmer. Men jag har stannat kvar och allteftersom tiden har gått har den här boken blivit mitt livs projekt. För mig är det mer än en bok. Det är mitt liv så här långt.

Jag har valt att skriva den här boken av två olika anledningar. Den största och viktigaste är för att kanske kunna hjälpa andra. Kanske kan min historia väcka någon annan ung tjej som just nu står och vacklar där på kanten. Kanske kan den här boken få henne att ta ett steg tillbaka, att aldrig göra det där valet som jag och min kompis en gång gjorde.
Jag hoppas att boken kan fungera som hjälp och tröst för de unga tjejer som känner igen sig, att de kanske känner sig mindre ensamma och att de vågar tro på att även de kan ta sig ur det. För det går att lämna det destruktiva livet, det går att komma vidare och skapa sig en ljus och väl fungerande vardag. Det är aldrig någonsin för sent, även om man ofta tror det just när man är mitt uppe i det.

Jag gör det också för min egen skull. Att en gång för alla få berätta om mitt liv, få gå igenom allt i detalj, för att få en historia som jag kan lägga bakom mig på ett helt annat sätt än tidigare. Det är också en möjlighet till att låta mina närmaste ta del av mitt liv på ett sätt de aldrig tidigare har fått göra. De får mer förståelse och insikt, något som jag tror att de länge har velat ha även om de aldrig har frågat av hänsyn till mig.

Jag har valt att vara anonym av hänsyn till min familj och mig själv.
Att gå ut öppet med sin historia innebär att man alltid har den hängande över sig och att man hela tiden förknippas med det som en gång var. Det förflutna är numera en så liten del av mitt liv och jag vill låta det fortsätta vara så, något som jag inte tror skulle vara möjligt för vare sig mig själv eller min familj om jag skulle gå ut med min egentliga identitet.

Dikterna i boken skrev jag under den tiden som boken rör. Det var ett sätt att lätta på trycket när jag mådde extra dåligt, ett sätt att få ut lite känslor och tankar utan att använda sig av destruktiva medel. Jag kladdade ner dem i ett kollegieblock som egentligen skulle ha fyllts
med ekvationsuträkningar, sparade texterna i namnlösa dokument på min dator. Där glömdes de bort i några år, men när min historia skulle fram kändes det inte mer än rätt att även dikterna fick leva på nytt. Det är mina egna ord om min situation och hur jag upplevde
den just när allting hände.

I många år har jag kämpat mot skammen. Skammen över att ha blivit våldtagen, skammen över att ha haft sex mot pengar och skammen över att inte ha vågat säga nej. Att inte våga bita ifrån och värna om min egen kropp och mitt jag. Det är också den skammen som har gjort att jag har varit tyst. Jag har grävt ner mina upplevelser i en djup, mörk grop och täckt över med fuktig jord för att förhindra att de någonsin kommer upp till ytan igen. Men det fungerar inte att
förtränga, att låtsas som om de aldrig har funnits och jag har insett att jag måste vara ärlig mot mig själv.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt, att man vaknar en morgon och helt plötsligt börjar allt fungera. Jag önskar att det vore så enkelt. För mig tog det några år innan jag kunde skapa en vardag jag trivdes med och kunde kalla mig för lycklig och verkligen känna att det var så. Men biter man ihop, ger man sig sjutton på att det ska gå och har bra människor och stöd runt sig så går det faktiskt. Jag insåg att man inte alltid klarar sig på egen hand, att man måste våga svälja den där skammen och be om hjälp hur skrämmande och svårt det än må vara.

Idag är jag tillbaka i min hemstad som jag aldrig trodde att jag skulle bo i igen. Jag bor tillsammans med min sambo och våra hundar. Min setter Alfons som förekommer mycket i boken finns kvar och blir snart sju år. Han är min trogna följeslagare och bästa vän.
Jag njuter av att vara tillbaka i staden som jag kan utan och innan, av att ha nära hem till mina föräldrar och syskon och att vakna på morgonen och känna att det faktiskt är härligt att leva.

/Tessan

2 kommentarer:

Eva sa...

Jag tycker att du är stark som vågat ta tag i det tunga igen, gå igenom allt och berätta för att kunna hjälpa andra.

Tessan sa...

Tack för dina ord Eva!