Ur första kapitlet

Det kanske hade gått en kvart. Jag hade precis sagt hejdå till Jenny och tryckt på den röda lurknappen på mobilen för att avsluta samtalet när matklockan ringde och signalerade att spaghettin var klar.
Som i ett eko ringde det på dörren. En enda hård signal.
Drrrrrrrt.
Bara så.
Jag visste inte att dörrklockor kunde låta så hotfulla.
Nu vet jag.
Jag förstod att det var han. Det var ingen annan som ringde på den tiden.
Jag blev rädd. försökte stålsätta mig, nästan förbereda mig. Allt gick lättare att härda ut då. Men det började bli svårt att göra det, att stänga av. Och det var alldeles för få steg fram till dörren.

Det gjorde ont, i magen och i bröstet. Det stack och jag mådde illa. Jag var rädd. Jag var i och för sig alltid rädd, även om han inte var där. Men samtidigt var det nästan skönt att han kom. Att få det överstökat. Att slippa gå och vänta på nästa gång. Den där väntan gjorde mig galen.
Den var nog värst av allt. Jag visste ju att det skulle komma, så det var nästan som en lättnad när det väl hände, för då blev det längre tid till nästa gång.
- Tja!
Mats lutade sig nonchalant mot dörrkarmen och log snett. Han hade ett visst sätt att dra upp överläppen som blottade en sned, banangul tand. Jag vet att han brukade kallas ”varulven” i skolan på grund av den.
Min kropp förvandlades till en frysbox. Alla nerver vrålade ”nej!” i ostämd kör.

Det är nu eller aldrig, Tessan, det är nu du måste spela cool.

Jag försökte verkligen, jag försökte lyssna på mig själv, men kroppsspråket måste ha avslöjat mig. Axlarna uppe vid örsnibbarna. Skinnet som ett spänt täcke över alla muskler som bara ville hjälpa mig att fly.
- Vad gör ni…
Jag hann inte avsluta meningen förrän de klev in utan att fråga om lov. Mats slängde sin rutiga tjocka flanelljacka över soffkanten. Han slösade aldrig på orden, röst som en sågklinga genom tjock luft.
- Nu ska du få vad du vill ha.
Hårstubben täckte skallen som en taggig gloria.
Mats var inte ensam.
Bakom honom stod hans polare Jens. Han syntes knappt, Mats tog upp hela min hall. Jens kinder var gropiga av gamla akneärr, huden såg ut som ett omvänt dubbdäck.
Jens drog handen genom håret, han vågade aldrig möta min blick.

Nu eller aldrig, Tessan, nu eller aldrig…

Du kan fara åt helvete. Du rör mig inte!
Jag blev förvånad själv. Jag sa sällan ifrån, nu var det som om kroppen pratade av sig själv. Jag satte händerna på höfterna, försökte vinna lite respekt med ett kaxigt kroppsspråk.
Förgäves.
Båda osade öl, små pustar kom emot mig när Mats andades tungt vid mitt öra. Hans mungipor vreds uppåt i en ful grimas och jag hann tänka att han liknade Jokern i Batman.
- Jag vet att alla horor vill ha flera samtidigt.

Jag tror inte hans kompis ville, egentligen. Han såg så snäll ut och ibland såg det liksom ut som om han ville be mig om ursäkt, även fast han inte sa ett enda ord om något sådant. Men det var något med blicken. Mats sa åt kompisen att hålla fast mig, för jag vägrade vara stilla och bönade och bad om att de skulle gå. Kompisen höll hårt om mina armar, liksom pressade ner dem mot sängen medan Mats klädde av mig. Då någon gång insåg jag att det nog var bäst att bara ligga stilla och inte protestera, man lär sig rätt snabbt att sådant inte lönar sig utan att det snarare bara blir värre. Jag vet inte riktigt vad Mats använde men han körde upp en massa olika saker i mig. Sa ”det här tycker du väl är skönt?”.

Jag låg på mage.
Fick in mitt överkast i näsan, filthästhuvudet med den fladdrande manen i munnen.
Mats satte en hand på mitt bakhuvud, en annan svettklibbig näve fumlade med min kjol.
Kan.
Inte.
Andas.
Varför var jag så dum att jag tog kjolen?
Jag vet inte.
Panikkänslorna lekte tafatt i kroppen, virvlade runt i en ändlös jakt som bara kunde sluta på ett ställe, ångestens parkeringsplats.
Och så.
In.
Det tog bara några sekunder efter att Mats hade slängt ner mig på mage i sängen innan mitt underliv brann som en flammande valborgsmässoeld.
En tom vinflaska.
Upp. Upp. Upp. Hårdare. Smärtans vansinne. Upp, ända tills det tog stopp i mig.
En spottfontän nådde mitt öra.
- Det här tycker du väl är skönt?
Mats drog ut vinflaskan, den höll när den med ett ihåligt klong rullade ner på min beiga linoleummatta.
- Och det här?
Ett stön, från honom eller från mig?
Jag vet fortfarande inte vad han använde.
Något vasst, det skar som en svetsmaskin i mig.

Utdrag från första kapitlet i "14 år till salu" - släpps den 1 september